Livet mitt

Vårdagarna rinner iväg, helgen med dottern var rätt skön men dagarna rinner iväg så snabbt. Nu började veckan igen, med utvecklingssamtal, möten, livet. Ensamheten. Det splittrade livet, tankarna. Ibland undrar jag om det aldrig ska ta slut, om det alltid ska göra ont?

 

I en annan del av mitt universum finns Du. Ett annat liv en annan värld, där jag står utanför. Och jag fortsätter att bry mig, fortsätter att känna. Till och med för de dina, men jag börjar ana, känner att du är på väg bort och att det är kanske det som är det bästa. 

 

Idag kändes det både splittrat och ensamt. Barnen som visade sig från sin mest trotsiga sida, negativa besked, midnattsmörk himmel, dystra tankar, uppgivenhet.

om jag finge hjälpa Dig, om jag t.o.m. finge hjälpa henne, men framför allt ge dig en glad, lycklig och mysigare tillvaro. Om.

 

Istället står jag på utsidan. Din värld är inte min medan min är din. Jag kan inte ta steget in och styra upp, jag får inte ta plats även om du någonstans säger att jag har plats. I ditt hjärta. I ditt sinne, i dina drömmar. Så är jag inte där, jag är inte medräknad, jag är inte din. Och det är som gör allra mest ont.

 

 

Igår hittade jag ny mark vilket gav mig ny energi och kraft, men också inspiration och bekräftan på vad jag faktiskt kan. Uppskattade mottagandet och kontakten, allt det ljusa och det nya. Euforin kanske lägger sig men jag bestämde att börja redan idag trots att den kursen går rätt sent.

 

I övrigt, svårt att sova, tankar som mal. så mycket praktiskt. Och saknaden, efter honom, efter barnen, efter jobbet. Efter en riktig vardag, efter det som är ett ordentligt liv.

Tiden har runnit iväg. Vinter har blivit vår. Människor har kommit och gått, och jag själv har gjort mina val, däremot så gjorde förra veckans besked mig väldigt ledsen. Nu går jag i alla fall vidare trots att tystnaden och tomheten från de, den gruppen kommer att kännas ett tag. Det är dags att utforska nya ställen och framförallt komma vidare i min egen utvecklingl

 

I lördags avverkades eurovision song contest och en 40-fest, extra tid med goa barnen och igår söndag en framgångsrik bra truppgymnastiktävling och guldet i Hockey VM. 

 

Idag började livet i det mjölkvita dimmiga, nu har det klarnat upp och så också mitt sinne. Nu ger vi oss ut i solen och vårdar hjärta och själ.

Jag går litet i ett vaccuum. Inte nog med att jag fick slutgiltigt datum för jobbet, jag hatar den här ovissheten. Känslan att vara flytande, utan en fast punkt och mening. Med livet. Vissa saker, en del människor kommer alltid att finnas där, en del kollegor står mig närmare än mina föräldrar vissa stunder, nästa stund vet man inte hur man ska bete sig då väninnan från barndomen plötsligt slår ner på en.

 

Jag tror jag behöver min tysta bubbla ett tag till, det närmar sig barnens avresa, det närmar sig avslut och den grå hösten färgar mitt sinne och hjärta i väntan på kulörta jul-lyktor, pepparkakor, glögg och den där julfesten som jag faktiskt inte vet vad jag har att göra på.

 

Har i alla fall, den där bokade resan att se fram emot medan jag förtvivlat letar efter min strukturella vardag, min livlina och snöre som för dagen verkar vara som bortblåst...

Veckan har gått rasande fart. Intervjuer jobb och stort företagsmöte.

Gårdagen avrundas gott, trevligt och skönt. Att få rufsa blåögt blont om natten är närande, goda samtal skratt och drinkar är närande. Ljus värmande hud mot min och lena sidenlakan gör att man sover gott. Det ska vara, riktigt bra ibland för det är jag värd.

det går sådär...

så att det känns som om jag ska gå sönder. Dina ord är föga tröstande, vi ser samma stjärnor, blickar mot samma månskärva och du saknar mig i din famn liksom jag saknar, Dig. Och ändå är du kvar där du är. Och jag ska vara stark för mig och mina två, men i detta nu känner jag mig så otillräcklig så att det inte går att beskriva. Jag kan inte, får inte svika de mina två nu. De är mitt allt. Här och nu.

Jag läser texten för mig, orden de sjunker in, jag vet hur mycket dem påverkar mig samtidigt som jag vet hur verkligheten är, och jag ser för mig att jag kommer inte, kan inte orka mycket längre till. Jag kan inte leva på längtan, hoppet. Det är mentalt ohälsosamt.

 

By myself

 

 

Fyllde min fredagskväll med migrän-attack och sedan en massa barnkramar och mys. Dotter låg bredvid mig och mös i sängen när jag väntade ut migränen, sen samlade vi ihop oss och åkte bort till goda vänner i mitt barndomsområde. Fick snosa nyfödd bebis, vila i soffan, äta stekt sparris m citronsmör och goda samtal med australiska väninnan medan barnen for runt iklädda diverse utstyrslar. Vaknade imorse, med alla de där vackra närande orden och tankarna och saknade Dig alldeles alldeles fruktansvärt.

Vet inte vad jag tänkte, vad jag sa, jag skrev något och du blev alldeles tyst. Vi sitter nog och vrider och vänder på orden och tankarna på var sitt håll nu. Älskade Du, skicka mig dina tankar så skickar jag dig mina kramar. Förlåt mig, om det blev fel.

Oktober rusar fram. Imorgon är det årsdagen, två-årsdagen för uppbrottet. Inte visste jag då hur det skulle bli, men nu vet jag och jag har gått vidare.

 

Igår var en kamp med tankar, känslor och varande. Jobbet tillät mig inte att släppa fokus, Intervjuer både med kandidater och för egen räkning. Förhoppningar och framtidsdrömmar.

 

Att slita ut sig, att träna sig tokig på gymmet blev en bra avslutning på dagen och det var skönt att rätt mör ta sig hem med den nyservade bilen.

 

Sov mina fem timmar, mös med missen och glodde på tvätthögarna. Sen, ikväll, senare.

Kom tillbaka från lunchen och svarade artigt i telefonen. Fick en okänd kvinnas röst i örat som presenterade sig som hon som har min tjänst. Ville boka möte om att ta över såhär efter mammaledigheten, och ja hon kommer visst tillbaka redan den 10 december... 

 

Gissa om jag störtdök. Kände mig litet överkörd men framförallt ledsen. All denna kamp för att hålla igång, att sälja in, att få ett jobb, en fast anställning. Misströstar just nu men det ska bli bra, det ska lösa sig...

En riktigt regnig höstrusksdag trots att jag anar blå himmel ovanför Norrmalmstorg för stunden. Ett försök att hålla ihop tankarna, som föll igenom i ett tungt skrivarbete samtidigt som den där påtagliga närvaron la sig över mig. Jag börjar tro, känna att jag lever i en illusion, ett liv i lögn. I alla för mig själv, för såhär vill jag inte må.... :(

Hösten är här. Kalla krispiga mornar, färgstark, klar och ljuv lägger den sig över Stockholm. Jag har plockat upp kontakter med gamla väninnor, raderat och plockat bort på de olika mötesplatserna i de elektroniska världarna jag befinner mig i. Det känns litet bättre, litet mer avskalat, mer jag.

 

Har lindrat den hjärtesorg jag så kände av tidigare i veckan, har fått litet andra perspektiv att se på saker och ting med men det kändes ändå rätt bra tungt igår. Inte ens skvallertidning, ett par kapitel i favoritboken eller kvällsfilmen kunde skingra mina tankar. Det får ta sin tid. Människor kommer och går. De allra finaste vännerna består, och det är jag djupt tacksam över.

 

Firade lördagen med att vädra ut, storstäda, svära över min stång för att sedan låta det sista vara och bege mig ut på en fotopromenad. Åkte Djurgårdsfärja, promenerade bland höstlöven, hjälpte turister att fotografera sig i grupp, njöt i höstsolen, drack latte och tog litet kort här och där. Landade på Lydmar där det blev en paus bland bilder i en fotoutställning som jag inte riktigt kunde ta till mig...

 

Åkte hemåt i skymningen, skön i kroppen och med inställningen att ha en fortsatt fin kväll. Hem, vända och byta om och sedan iväg till 40-festen. Mötte upp en vän i Kristineberg och konstaterade att det, kommer aldrig, bli som förut och det är nog lika bra. Det blev en trevlig festlig tillställning med sing-star, god champagne, sushi och många nya ansikten. Jag fick rådet från flera håll att skala av ytterligare, att jag är värd mer, värd något bättre. Jag är.

 

Sov gott i soffan och väcktes av söndagssol, litet huvudvärk och kudden kvar i ansiktet. En skön men lång  hemresa från förorten, förbi det där gamla kvarteret där han var uppväxt. Ett sting i hjärtat. Inte en saknad, inte en längtan men en stor tomhet som följde mig under resten av dagen.

 

Hem. Tvångskela husdjuret. Handla litet. Träning och rensa huvudet. Prata med, och sakna barnen. Till slut la sig mörkret över kommunen och i lägenheterna mitt emot mig samlades familjerna och paren för sina söndagsmys framför Solsidan..

 

 

 

Någonstans lovade jag mig att inte vara för blödig och dan, varken i text eller bild, men jag är en sådan känslomänniska. Idag under eftermiddag kvällen hade jag ett kort samtal över nätet med en god vän, en mycket god vän faktiskt. En som jag på vägen dock räknat bort men som blottar sitt hjärta och tankar för mig i ett. Idag på eftermiddagen kändes det som om han högg av min arm, igen. Knölade till det här hjärtat igen. Å för var gång känns det som om jag ramlar ner i den där gropen allt längre och längre. Att jag överhuvudtaget tillåter mig att kvaddas gång på gång?

 

Så, så är det. Två år som singel. Mitt val. Mitt liv. Ett par hjärtevänner som inte kan bestämma sig vilken fot de ska stå på, och mitt egna sinne och hjärta dras med i alla dessa känslokaruseller trots att jag vet vad som är bra för mig, vad jag är värd, vem jag vill vara med...

Vi vaknade, jag och dem medan den bleka oktobersolen sken in i sovrummet. Missen spann på min mage och sonens feber alldeles för hög för skola och aktivtet. Dottern transporteras till skolan, glad över sina fina örhängen, i två flätor förväntansfull över vad vänner och klasskamrater ska säga. Alla övriga instanser har blivit meddelade om sonens frånvaro, alla lösenord, alla rutiner som man måste följa. Check. Done.

 

Vi tar det lugnt medan febern härjar med sonen, litet tvätt, mys, samtal. Litet tankar, bilder och utväxlande av recept för oss som inte tål gluten och laktos. Det får bli en fortsatt vilsam eftermiddag tills dottern ska iväg på sin aktivitet och jag ska få träna. Träningen som jag så längtar efter, efter två dagars vila.

Jag har blivit förpassad från mitt tidigare bloggnäste. Där trivdes jag bra i anonymitetens värld. Såhär ett par år efter mitt uppbrott från tryggheten så tar jag in hösten och livet igen, om än med litet törnar och svårigheter på vägen.

 

Igår tillät jag mig svepas iväg, igen. Hos naprapaten. Många pratar om lyckliga slut, eller avslut (?). Jag fick ett lyckligt slut, liksom att jag fick en rejält mör vad och en litet bättre avslappnad rygg. En stunds ömhet, värme och närhet också liksom goda samtal och skratt. Att tanka energi och ge. Det är min melodi. 

 

Jag blev också övertalad att köra två dagars vila från träningen eftersom annars gör inte behandlingen någon nytta. Ja, men lycka till med det, säger jag bara... Det kryper redan i skinnet på mig. Kanske jag kan klämma in en långpromenad, annars tänker jag okynnesklättra hemmavid.

 

Ikväll vankas det bullbak men först ska dotter få ta hål i öronen och jobbdagen ska avverkas.