Försmäktar
Jag läser texten för mig, orden de sjunker in, jag vet hur mycket dem påverkar mig samtidigt som jag vet hur verkligheten är, och jag ser för mig att jag kommer inte, kan inte orka mycket längre till. Jag kan inte leva på längtan, hoppet. Det är mentalt ohälsosamt.
Fyllde min fredagskväll med migrän-attack och sedan en massa barnkramar och mys. Dotter låg bredvid mig och mös i sängen när jag väntade ut migränen, sen samlade vi ihop oss och åkte bort till goda vänner i mitt barndomsområde. Fick snosa nyfödd bebis, vila i soffan, äta stekt sparris m citronsmör och goda samtal med australiska väninnan medan barnen for runt iklädda diverse utstyrslar. Vaknade imorse, med alla de där vackra närande orden och tankarna och saknade Dig alldeles alldeles fruktansvärt.