Jag är så ledsen
så att det känns som om jag ska gå sönder. Dina ord är föga tröstande, vi ser samma stjärnor, blickar mot samma månskärva och du saknar mig i din famn liksom jag saknar, Dig. Och ändå är du kvar där du är. Och jag ska vara stark för mig och mina två, men i detta nu känner jag mig så otillräcklig så att det inte går att beskriva. Jag kan inte, får inte svika de mina två nu. De är mitt allt. Här och nu.