Splittrad och ensam
Vårdagarna rinner iväg, helgen med dottern var rätt skön men dagarna rinner iväg så snabbt. Nu började veckan igen, med utvecklingssamtal, möten, livet. Ensamheten. Det splittrade livet, tankarna. Ibland undrar jag om det aldrig ska ta slut, om det alltid ska göra ont?
I en annan del av mitt universum finns Du. Ett annat liv en annan värld, där jag står utanför. Och jag fortsätter att bry mig, fortsätter att känna. Till och med för de dina, men jag börjar ana, känner att du är på väg bort och att det är kanske det som är det bästa.
Idag kändes det både splittrat och ensamt. Barnen som visade sig från sin mest trotsiga sida, negativa besked, midnattsmörk himmel, dystra tankar, uppgivenhet.